Tema: Handarbete i konsten, dag 2

Det kommer bli svårt att hålla sig till en bild om dag. Pinterest är nåt som jag inte riktigt fattat vad det är, men där hittade jag i alla fall en massa bilder. Det finns säkert betydligt fler där ute i cyberspace än de som jag hittat. 

Idag blir det svenskt. Carl Larsson.

Blomsterfönstret från 1894.

En solstråle från 1893. Tavlan föreställer dottern Suzanne vid spinnrocken och 2008 auktionerades den ut på Bukowskis auktionsfirma. Utropsprisen var 3 miljoner, men såldes för 8,5 miljoner.

Köket från 1898. Den här bilden hängde under min barndom i vårt kök och jag fattade aldrig vad barnet hade på huvudet. Ärligt talat så gör jag det fortfarande inte. En trasig korg? Handarbetet på bilden, tja, kärna smör gör man ju med händerna...

Världsstickardagen - som varar hela veckan.

I veckan är det WWKIP - World Wide Knit In Public så runt om i världen kommer det sitta stickerskor och sticka i offentligheten. På stickamera.se kan man hitta event runt om i Sverige.


Jag kommer tyvärr inte kunna deltaga på något event, men det är inte helt omöjligt att nån stickning får följa med till lekparken. Just nu håller jag på med hemliga projektet, patenttröjan och bomullsmössor i pastellfärger.

Däremot tänkte jag köra lite tema i bloggen den här veckan: Handarbete i konsten.

Jag börjar med en bild där kvinnan (ja, det kommer bara vara bilder på kvinnor som stickar) stickar i offentligenheten.

Konstnären heter Giovanni Segantini och reproduktioner finns att köpa här. Segantini var verksam i Schweiz under 1800-talet. Mer om honom här.

Kalasdags

Imorgon ska dottern på sitt första riktiga barnkalas. Det är bästisen på dagis som fyller tre.

I present blir det en cupcake, en ballerinakaka och ett waferkex som färdigställdes under middagsvilan. Plus ett halsband som dottern själv knåpat ihop av stora indianpärlor.

Online Stickcafé

 
Dagens Online Stickcafé har temat lustiga hattar.

"Den 7 juni 1929 blev Vatikanstaten en egen stat. Därför blir dagens stickcafé-tema lustiga hattar och dräkter av clown- eller pyjamas-variant! För vad ser lustigare ut än Påvens mitra och uniformerna som the Swiss guard har? Så idag kombinerar vi färger vi aldrig tänkt kombinera, gör alltför stora mössor eller sätter tofsar på allt vi kan komma på? Eller så visar vi bara upp de galnaste stickprojekten vi pysslat med hittills...
Mer garngalenskap åt folket"

Så jag plockar fram de restgarner jag fick med mig hem från min mamma senast. Jag tror det är Tilda, så jag använder mina Tildabeskrivningar för att komponera en mössa till nån av ungarna. Vi får se om det blir någon galen tofs eller så...

Vatikanstaten förresten. Där har man ju varit några gånger... Men det var inte igår. Tyvärr.

Bibliotekofil

Jag har ett nyckelband med texten "library lover" och det är jag verkligen. Finns det någon bättre uppfinning? Redan de gamla grekerna osv osv...

När min sambo (och numera även fästman) är hemma, åker jag till biblioteket och pluggar. Det är det perfekta stället. Lugnt och skönt utan att vara läskigt tyst. Lexikon finns att låna. Uttag till min icke så bärbara dator. Kaffemaskin. Skön stol och bra belysning.

Sist jag var där hade jag med mig båda barnen. Då blev det så klart inget pluggat, men än lite böcker lånade. Mamma Mu så klart och en och annan Billy. På barnavdelningen sitter denna fantastiska skylt.

Och på ungdomsavdelningen kunde man vara med och sticka en biblioteksorm. Det såg lite trassligt ut när jag kom dit, några maskor var tappade så jag gjorde mitt bästa för att rädda upp situationen. Tyvärr hann jag inte ta upp alla maskor innan det var dags att springa efter barnen.

 

Jag vet att de har stickcafé på måndagskvällarna (eller nåt sånt), men jag har aldrig varit med. När jag kikat in någon gång på väg hem har jag kunnat konstatera att om jag var med så skulle medelåldern sjunka drastiskt. Just därför kanske jag borde vara med, men tiden finns inte riktigt.

Förälskad eller smått besatt

Jag annonserade i förra inlägget att jag hade gått och blivit kär i Baku. Det ska först göras klart att jag älskar min fästman över allt annat och det här påverkar på intet sätt vår relation.

När vi satt på flygplatsen i Istanbul och väntade på att resa vidare gick vi igenom vilka våra absoluta Eurovisionfavoriter var. Jennys var "Djingis Khan" och den ene Fredriks var "Bang en explosion". Min är "Lane Moje", Serbiens första bidrag från 2004. Jag älskade den från första stund och har insett att jag inte är ensam om det. Både Christer Björkman och Edward af Sillén verkar tycka mycket om den. Jag visste ju att Zeljko Joksimovic, som kompositören och sångaren heter, ställde upp även det här året, men hade inte lyssnat så mycket på låten.

I finalen fick låten startnummer 24 och mina vänner är vi det här laget ganska trötta. Jag känner ändå att jag måste gå ut i gången för att lyssna ordentligt. Jag går dessutom ganska långt fram. Det var så härligt att stå där sol allena och bara njuta av hans röst, de vackra tonerna och den obegripliga texten. Jag blev drabbad helt enkelt. Fredrik passade på att ta en bild.

Om det hade varit nog med det så hade kanske förälskelsen lagt sig ganska snart, men på flyget hem hände något spektakulärt. Han, Zeljko, kommer in i flygplanet som ska ta oss till Istanbul. Jag blir som en fnittrig fjortis och förmodligen lyser mina ögon som på just en sådan. Han ler lite snett åt mig. Sen sätter han sig på sätet framför mig. Helt otroligt. Jag får alltså sitta bakom honom och lyssna på hans röst som om möjligt är ännu härligare när han pratar än när han sjunger.

Men nej, jag bad inte om att bli fotad tillsammans med honom då jag hyser så mycket mer respekt för honom än för andra svenska kändisar... Jag kunde dock inte låta bli att ta en smygbild (som ni inte får se här) och passa på att nudda lite vid honom när det var dags att ta ner handbagaget.

Sen dess har jag lyssnat på låten "Nije ljubav stvar" så där en 20 ggr per dag. Och googlat på bilder. Jag gör aldrig sånt. Låten finns att ladda ner på hans hemsida. Och ta gärna hem trubaci-versionen också. Eller varför inte klicka på länkarna för att se och höra dem på Youtube.

Och därmed lovar jag att återgå till den här bloggens ursprungliga syfte.

Baku, dag 3 & 4

På fredagen hade vi tänkt åka till ett vattenland norrut, men då personalen på hotellet sa att det skulle ta en timme att komma dit blev vi lite osäkra. Klockan var redan rätt mycket och vi hade ju egentligen ingen aning om vad det var för ett ställe. Så vi stannade kvar på hotellet och njöt av dess pool. Det var en riktig slappardag som jag tror vi alla behövde, både småbarnsmammorna och arbetsmyrorna.

Det blev en lätt lunch då våra "clubsandwich" inte var så stora som vi var vana vid. Vi fick varsin, i och för sig, väldigt god smörgås.

Trädgårdsmästaren tyckte väl kanske lite synd om oss så han kom med ett glas bär. Söt gubbe!

En annan söt gubbe var det här. Mitt på ett torg satt en stenläggare och fixade lite. Mitt i natten. Och i stället för koner hade de ställt upp sådana här söta små smurfar.

På lördagen sov vi länge och sen blev det lunch på Baku Boulevard. Köttgrytan smakade gott av någon ört eller krydda som jag inte kunde identifiera. När vi hade ätit upp kom det in ett sällskap svenskar. Och inga svenskar som helst utan textförfattarna till Loreens Euphoria, Tomas G:son och Peter Boström. Häftigt och höga odds på det så vi tog modet till oss och bad om ett foto tillsammans med dem.

Efter lunchen var det dags för lite expressshopping i ett stort köpcentrum. Det var på intet sätt billigt, men inte heller dyrt. Det blev lite smycken, en klänning till dottern och sen smågodis. Jag tror det är första gången jag sett plockgodis utanför Sveriges gränser. Vaniljfudge, löständer, stekta ägg och jungfrubröst fick det bli.

Efter en kort sväng på hotellet klädde vi upp oss och återvände till staden för lite mat och uppladdning inför finalen. Det höll på att bli en Marilyn här vid de fina konstverken då det blåste en del den här kvällen. Jag hade dessutom glömt min bolero, tights och extraskor på hotellet. Samtliga artiklar hade varit skönt att dra på sig efter finalen då det hade regnat och jag hade dansat sönder mina fötter.

Vi åt mat på en riktig turistfälla. Gubbarna som spelar domino var förmodligen inhyrda...

Efter en ljummen öl i öltältet och så där 500 foton på oss tillsammans med azerier i olika åldrar begav vi oss till arenan. Säkerhetspådraget var massivt och jag vet inte hur många kontroller vi gick igenom. Personalen var alltid lika trevliga, respektfulla och glada. Perukerna åkte på och det blev fler fotograferingar. Vi hittade snabbt våra platser och insåg att vi satt mycket bra till.

Inga bilder kan göra upplevelsen rättvisa. Det var så härligt att få lyssna och se på alla bidrag. Känna trycket i arenan. Mest liv var det när Ryssland, Turkiet och Sverige uppträdde. Jag blev förälskad också, men det tar vi i ett nytt inlägg senare.

När det var klart att vi hade vunnit sprang vi fram så långt vi kunde för att jubla, hoppa och sjunga (skråla). Vi träffade landsmän och euforin var total. Så klart. Men nån efterfest blev det inte då klockan började närma sig fem och vi skulle åka hem vid tolvtiden på söndagen.